Då jag trodde allt skulle falla och ville lägga av
I torsdag blev det inte mycket uppdatering och jag hade en andledning men jag tyckte det var för mycket då. Vi kan säga så här att jag satt och grät från 18.00 till 22.00 och det slutadet aldrig. Jag kände bara att allt jag höll på med är bortblåst.
Skolan,ridningen,bloggen ja allt kändes bara hopplöst.Jag kände att skolan inte funkade och jag ville inte gå på den skolan och jag ville inte gå till skolan. Jag ville inte göra något satt bara och grät. Jag fick reda på en sak som skulle hända med Aron. Och det kändes bara så fel att ens kämpa i skolan när jag hörde det, jag ville bara lägga av, hoppa av linjen och bara vara i stallet. Det var så jag tänkte, jag tyckte att linjen kändes så fel för mig då jag fick in så mycket information på samma gång, dålig information och bra information på samma gång. Jag kände mig så mörbultad i huvudet och jag kunde tänka på något posetivt. Just nu när allt har lagt sig så känns linjen helt rätt igen. Jag vill bara köra nu på den linje men i Torsdag så ville jag bara hoppa av. Inget kändes rätt och när jag hörde detdär med Aron så blev jag bara less på livet.
Det som var så dåligt med Aron är att nu när jag väl har börjat gymnasiet så vill hon att jag satsar och typ pluggar varenda dag och hon sa att jag kanske ska trappa ner ridningen och att min syster hade tydligen redan skaffat en ny medryttare som ska hjälpa till med stallet hingsten och Aron. Jag kände mig bara så less med livet. Ja visst Aron är inte min egna häst men han är som en pappa för mig. Att se någon helt okänd person rida honom som inte vet hur han funkar svider i mig. Min syster får göra som hon vill men det känns som inte jag räcker till när jag fick höra det. Jag vet inte hur hon rider. Hon kanske vill börja rida på pessoat igen och drar som fan. Ingen vet ju hur den tjejen rider. Jag tycker inte det är fel av min syster för om hon inte tycker att jag räcker till i stallet så får hon göra som hon vill men jag lovar henne att om hon tar hem Aron och hingsten så kommer jag ladda upp min kunskap och hjälpa till mer än 70% av hela min fritid. Jag vill ju liksom finnas där för Aron också och om någon annan är där och rider och det går så bra för dem. Det tär på mig. Det var det jag var riktigt less på och att när jag hörde det så ville jag lägga ner skolan på direkten och finnas istallet istället för att det kändes som jag skulle mista Aron och det är nog det sista jag vill. Jag har nästan haft Aron som min egna häst. Jag har fått ridit han 4 dagar i veckan. Tagit hand om honom när han har vart sjuk och liksom get han kärlek men jag hör det så kändes det som allt jag har byggt upp med Aron så som bandet mellan oss och alla framgånger bara var borta. Om jag fick välja så skulle jag låtit bli att skaffa en medryttare på honom och ta mer ansvar för honom om min syster skulle behöva hjälp.
Så det är så jag mår nu liksom.